KOMOkomo
av Pontus Joakim Olofsson

Kattarina Krasznapolski är läkare på en psykiatrisk klinik i Zürich. Fast det är inte sant, egentligen är hon en av patienterna…

Hon har varit med om något, ett trauma, men knaprar piller för att glömma. Nu har det gått så långt att hennes förmåga att skapa nya minnen har gått förlorad i pillerdimman. Och plötsligt inser hon att hon vill minnas.

Hon har fått en gåva, en KoMo, en liten tankeläsande skrivmaskin i form av en insekt. (Vem fick hon den av egentligen? För inte kan det väl ha varit…?). Kanske kan KoMon hjälpa henne reda ut tankarna.

Hur förklara min kärlek till KoMo? Det är en till en början smått surrealistisk berättelse, med en huvudperson som inte kan minnas ens vad hon gjorde sidan innan. Stämningen blir ibland snudd på obehaglig eftersom det inte känns som om man kan lita på någon — kanske allra minst Kattarina själv.

Handlingen utspelar sig i framtiden, vilket bidrar till läsarens osäkerhet; man vet ju inte vilka regler som gäller. Och Olofsson är inte den som skriver någon på näsan, så även om en hel del har hunnit hända med tekniken och politiken är det inte mycket som förklaras rakt ut. Det mesta flikas istället snyggt in i förbifarten, som självklarheter för Kattarina. Ett mindre exempel är att det (naturligtvis?) inte är standard att äta kött längre:

Jag försäkrar mig om att de håller de vanliga rätterna noga separerade från köttalternativen innan jag beställer en låda med vårrullar och två portioner nudlar med sötsur sås att ta med.

I takt med att Kattarina minns mer av sitt liv blir världen större även för läsaren. Själv var jag så förtjust i Kattarinas minnesproblem i början att jag gruvade mig lite för hur resten av boken skulle bli, men det hade jag inte behövt göra, för Olofsson gör det till en sömlös övergång som bjuder på många nya glädjeämnen. Att den svenska författaren har valt att försätta handlingen i Schweiz — ett icke-EU-land mitt i EU — är förstås ett högst medvetet drag.

Det finns faktiskt så många saker jag gillar med KoMo att min recension snart riskerar att bli tämligen osammanhängande. Så tillåt mig göra en lista!

Bokmalande älskar: det schweiziska, det polska och det turkiska; vardags-science fiction och städrobotar; framtidspolitik; psykologi, identitet och nervösa sammanbrott; suspekta vetenskapliga projekt; väl valda namn på karaktärer; artificiella intelligenser; weltangst; svensk science fiction som faktiskt är bra skriven; fina, fiiina KoMo (jag vill ha en!) och, så klart, Styxx sedvanligt supersnygga bokomslag med svärtade kanter.

Baserat på antalet punkter i ovanstående lista du själv gillar, eller inte gillar, kan du säkert avgöra ganska exakt hur mycket du kommer att uppskatta KoMo.

KoMo
Utgiven av Styxx fantasy 2013
Betyg: 5/5

Så börjar boken: Bredvid mig ligger en man som kallar sig Jasper. Han frågar mig saker som jag inte kan svara på.