DE VASSA TÄNDERNAS SKOG
av Carrie Ryan

Det var en gång för länge, länge sedan… en värld utan zombier. Det vet Mary och alla andra i den lilla byn. Men människan hädade, lekte gud, och Gud blev vred och bestraffade dem. Kanske är de ensamma kvar i världen…

Jag tycker riktigt mycket om hur samhället i De vassa tändernas skog beskrivs. Jag kan så lätt se det hända: Den kristna församlingen som gömmer sig undan apokalypsen – och överlever. Snabbspola några generationer av anpassning, glömska och utveckling framåt, och det här är vad du får. Onekligen intressant.

Tyvärr slösas ungefär hälften av berättelsen bort på ett genomtöntigt kärleksdrama. Till en början har jag inga problem med det, eftersom dramat driver handlingen framåt på ett bra sätt. Vad jag däremot har problem med är att lovestoryn tillåts ta över nästan helt i andra halvan av boken. Jag hade hellre sett killen bli uppkäkad (sa jag att det var en zombiebok? det är en zombiebok). Och kanske hade det gått bra ändå, om inte kärleksscenerna varit så himla pinsamma! Åhhhh vad jag skämdes. Huvudet ner i skämskudden-style. (Är det så här det känns att läsa Twilight?)

Synd på en riktigt fin start.

Däremot går det inte att förneka att boken trots allt är spännande, på sanna sträckläsarmanér. Det är första delen i en trilogi – vilket väl i visst mån förlåter att handlingen inte blir mer betydande än den blir – och jag vill nog läsa tvåan också. Min gissning är att den tar en heeelt annan riktning än ettan, eftersom utgångsläget är så annorlunda. Återstår att se om det är bra eller dåligt.

(Tänker för övrigt vänta på den svenska översättningen. Styxx utgåva – med sin vackra omslagsbild och de svärtade kanterna – har mötts av spontana utrop av beröm från alla jag visat den. En JPG-fil på internet gör den verkligen inte rättvisa. Vilken färg går nästa omslag i? Jag röstar på blått.)

The Forest of Hands and Teeth 2009
Översatt av Lisbet Holst
Utgiven av Styxx fantasy 2011
Betyg: 2/5

Bokens första meningar: Min mamma brukade berätta för mig om havet. Hon sa att det existerade en plats där det inte fanns något annat än vatten så långt ögat nådde och att det var i ständig rörelse, det kom rusande emot en och drog sig sedan bort igen. En gång visade hon mig ett foto som hon sa föreställde min mormors mormors mor som barn, stående i havet.

Advertisements