DE VASSA TÄNDERNAS SKOG
av Carrie Ryan
Det var en gång för länge, länge sedan… en värld utan zombier. Det vet Mary och alla andra i den lilla byn. Men människan hädade, lekte gud, och Gud blev vred och bestraffade dem. Kanske är de ensamma kvar i världen…
Jag tycker riktigt mycket om hur samhället i De vassa tändernas skog beskrivs. Jag kan så lätt se det hända: Den kristna församlingen som gömmer sig undan apokalypsen – och överlever. Snabbspola några generationer av anpassning, glömska och utveckling framåt, och det här är vad du får. Onekligen intressant.
Tyvärr slösas ungefär hälften av berättelsen bort på ett genomtöntigt kärleksdrama. Till en början har jag inga problem med det, eftersom dramat driver handlingen framåt på ett bra sätt. Vad jag däremot har problem med är att lovestoryn tillåts ta över nästan helt i andra halvan av boken. Jag hade hellre sett killen bli uppkäkad (sa jag att det var en zombiebok? det är en zombiebok). Och kanske hade det gått bra ändå, om inte kärleksscenerna varit så himla pinsamma! Åhhhh vad jag skämdes. Huvudet ner i skämskudden-style. (Är det så här det känns att läsa Twilight?)
Synd på en riktigt fin start.
Däremot går det inte att förneka att boken trots allt är spännande, på sanna sträckläsarmanér. Det är första delen i en trilogi – vilket väl i visst mån förlåter att handlingen inte blir mer betydande än den blir – och jag vill nog läsa tvåan också. Min gissning är att den tar en heeelt annan riktning än ettan, eftersom utgångsläget är så annorlunda. Återstår att se om det är bra eller dåligt.
(Tänker för övrigt vänta på den svenska översättningen. Styxx utgåva – med sin vackra omslagsbild och de svärtade kanterna – har mötts av spontana utrop av beröm från alla jag visat den. En JPG-fil på internet gör den verkligen inte rättvisa. Vilken färg går nästa omslag i? Jag röstar på blått.)
The Forest of Hands and Teeth 2009
Översatt av Lisbet Holst
Utgiven av Styxx fantasy 2011
Betyg: 2/5
Bokens första meningar: Min mamma brukade berätta för mig om havet. Hon sa att det existerade en plats där det inte fanns något annat än vatten så långt ögat nådde och att det var i ständig rörelse, det kom rusande emot en och drog sig sedan bort igen. En gång visade hon mig ett foto som hon sa föreställde min mormors mormors mor som barn, stående i havet.
Bokmalande 
11 kommentarer
Comments feed for this article
13 oktober, 2011 den 10:00
Swedish Zombie
Jag valde att helt och hållet överse med kärlekstrasslet då jag inte hör till bokens åldersgrupp. En 42-årig skräckgubbe som gnäller över nåt som kanske bättre passar tjejer i yngre tonåren kunde jag inte riktigt relatera till eller bedöma. Men visst var det irriterande.
Det ÄR redan en trilogi. Men vill man läsa på svenska får man vackert vänta lite.
13 oktober, 2011 den 16:05
Nike Bengtzelius
Jo, som vuxen läsare kan jag väl tycka att nästan alla tonårsromanser i böcker känns ganska ointressanta… Men jag tyckte att det störde mer än vanligt här – ibland kändes det som om kärlekssnacket tog över handlingen helt och hållet.
Och jo, jag tänkte på de svenska översättningarna, även om det kanske var lite oklart, hehe. Vill ju ha Styxx vackra utgåvor…
13 oktober, 2011 den 19:49
Anna
Jag tyckte inte heller om den. Mest på grund av att jag tyckte huvudpersonen var så otroligt gnällig. Visst har man rätt att gnälla lite när man lever i en postapokalyptisk värld där det enda som skiljer en från att bli uppäten av zombies är gamla slitna stängsel, men det är inte speciellt kul att läsa om. Och så tycker jag att det går överstyr. Hon är liksom aldrig nöjd.
14 oktober, 2011 den 01:36
Nike Bengtzelius
Fast jag tyckte om den – väldigt mycket till och med, till en början. Jag uppskattade mer eller mindre hela tiden de var kvar i byn, en tid som var både väl beskriven och oväntat originell. Men sen kändes det som allt bara geggade ihop sig framåt andra halvan av boken. Som en sörja av sliskig kärlek och oinspirerat gnäll. Fattar liksom inte vad författaren ville med det hela.
13 oktober, 2011 den 20:18
Swedish Zombie
Själva gnället måste jag säga att jag på sätt och vis gillade. Skönt med huvudpersoner som inte alltid bara är genomsympatiska och så jävla likeable. Folk ÄR ofta gnällspikar.
14 oktober, 2011 den 01:27
Nike Bengtzelius
Hon har ju jävligt god anledning att gnälla i början av boken, inte tu tal om saken. Fast jag upplevde nog egentligen aldrig att hon gnällde speciellt mycket då, det kändes som om kom först senare (eller så kändes hennes första personliga kris helt enkelt mer berättigad än kärlekskrisen).
OBS spoiler: Allvarligt talat, vem blir ARG för att killen hon är kär i kramar om hennes bästa kompis, minuter efter att båda deras familjer blivit uppkäkade? Vägrar tro på att någon (nej, inte en tonåring heller) skulle vara så egocentrisk i den situationen.
14 oktober, 2011 den 09:23
Anna
Jo, folk gnäller väl egentligen en hel del, men jag tröttnade i alla fall ganska snabbt på det när jag läste den här boken. Mest irriterande tyckte jag hennes tjat om havet var. Det var ju i princip det enda hon brydde sig om, det och Travis.
14 oktober, 2011 den 18:57
Anneli
Hon saknar bara skärsår som hon gjort själv på armarna- men rakbladen har väl tagit slut ngr generationer fram och själva fenomenet har blivit omodernt. Annars mkt Twiglight-känsla. Suck, Idén är värd bättre.
14 november, 2011 den 10:44
Lotta
Börjar bli lite trött på att det i så många ungdomsromaner är en tjej som ska välja mellan två killar, som i twilight (eller Meyers andra bok the host), hunger games och nu i de här zombieböckerna. Är det så fängslande att läsa om? Eller önskar man bara att man själv var så åtrådd? Man kanske ska se det som ett uppror mot monogamin – att dessa tjejer måste kämpa för att bara älska en person, inte passar in i monogamimallen.
Ibland läser jag vidare i en bok utan att riktigt veta varför, och så var det när jag läste The forest of hands and teeth. Den var ganska förutsägbar och kärleksångesten var för mig bara tradig. Jag vill veta mer om hur världen valde att hantera zombiekatastrofen! Ja, jo visst, man får veta det också, i små portioner, och mer i boken som följer. Andra delen i serien tyckte jag faktiskt var lite bättre, och nu köar jag för den tredje på biblioteket.
Men en sak som jag tycker borde ha diskuterats mer, eller ja… bara tagits upp mer är fokuset på fortplantning, bland de överlevande människorna då. Det är så viktigt att hitta en partner och få barn för människornas överlevnad – en plikt skulle man kunna säga. Jag hade önskat mig mer uppror mot det, inte bara problematik kring vem tjejen ska välja.
14 november, 2011 den 16:46
Nike Bengtzelius
Det är sant, det du säger om fortplantningen. Det hade mycket gärna fått bli en större grej av det och en mindre av kärleken. Men då är jag kanske vuxen och tråkig (?)
Jag har läst mycket lättläst litteratur senaste halvåret, sådan som riktar sig till ungdomar med lässvårigheter. Börjar se ett visst återkommande mönster bland tjejböckerna nu som påminner om De vassa tändernas skog – att allt hela tiden kretsar kring kärlek och snygga killar. Nu menar jag inte att alla böcker har kärleken som huvudämne (även om de förstås också finns), men ofta har någon liten kärlekshistoria slängts in för att förtydliga problematiken i en bok. Om boken till exempel handlar om en tjej med klaustrofobi … ja, då ska hon klättra i grottor med snyggaste killen i skolan! Och då förstår ju alla att hon måste göra sig av med sin fobi. Killböckernas huvudpersoner ges fler och mer varierande motiv för sitt handlande (även om det förvånande ofta handlar om grupptryck eller ren och skär ilska/desperation).
Tjejen som måste välja mellan två olika män går förresten att återfinna i vuxenlitteraturen också. Se bara på Bridget Jones dagbok, som är så älskad. Eller, för all del, Jane Eyre.
20 april, 2016 den 14:54
De vassa tändernas skog av Carrie Ryan - C.R.M. Nilsson
[…] av böcker; Bokhora; Bokmalande; Bokpotaten; Fiktiviteter; Fridas bokhylla; Mest Lenas godsaker; Sagan om sagorna; […]