Originaltitel: To Kill a Mockingbird
 Svensk titel: Dödssynden
Författare: Harper Lee
Betyg: 4/5

Det är nu över 50 år sedan Harper Lee skrev denna sin enda roman, mitt i medborgarrättsrörelsens USA. Den slog som en bomb då, och efter att ha läst den kan jag konstatera att krutdoften knappt lagt sig.

Det är 30-tal i en liten by i Alabama. En svart man står åtalad för att ha våldtagit en vit kvinna. Han har inte begått brottet och det finns heller inga bevis som pekar på att han skulle ha gjort det. Förutom den vita kvinnans ord, förstås. Att mannen måste släppas fri förstår ju vem som helst – det tycker i alla fall Scout och Jem, barn till försvarsadvokat Atticus Finch. Av sin far har de fått lära sig vikten av att gå i andra människors skor, och att man absolut inte ska trycka ned dem som inte gjort en något ont.

Atticus said to Jem one day, ”/…/Shoot all the bluejays you want, if you can hit ’em, but remember it’s a sin to kill a mockingbird.” That was the only time I ever heard Atticus say it was a sin to do something, and I asked Miss Maudie about it. ”Your father’s right,” she said. ”Mockingbirds don’t do one thing but make music for us to enjoy. They don’t eat up people’s gardens, don’t nest in corncribs, they don’t do one thing but sing their hearts out for us. That’s why it’s a sin to kill a mockingbird.”

Åttaåriga Scout är bokens berättare. Som det barn hon är absorberar Scout allt som händer omkring sig, utan att riktigt veta hur hon ska tolka det. Inte bara rasism uppdagas, utan även sexism och förutfattade meningar av alla dess slag. To Kill a Mockingbird handlar i grund och botten inte om ras och rasism, utan om (in)tolerans i allmänhet. Som bok innehåller den ett skyhögt antal beröringspunkter som vem som helst kan relatera till och är lika mycket uppväxtberättelse som samhällskritisk skildring.

Omslaget på jubileumsutgåvan

Jag har funderat en del över den svenska titeln på boken – Dödssynden – som ju onekligen är något av en besvikelse. All poetik och all tvetydighet från originaltiteln saknas helt. Däremot är ”översättningen” ganska förståelig med tanke på att mockingbird heter något så fult som ”härmfågel” på svenska. Att döda en härmfågel låter inte speciellt poetiskt – det låter snarare som skadedjursutrotning.

Men hade man inte kunnat ta sig friheten att byta fågelart, och på så sätt behålla originaltitelns klang? Det har man gjort till exempel i den tyska* översättningen – Wer die Nachtigall stört – där härmfågeln bytts ut mot en näktergal . Att döda en näktergal. Inte mig emot. Ogillar man tanken på artbyte kan man i stället låta sig inspireras av våra skandinaviska grannar, som båda valt Att döda en sångfågel.

* Härmfågel heter Spottdrossel på tyska. Spottdrossel!


Bokens första mening: When he was nearly thirteen my brother Jem got his arm badly broken at the elbow.