SVAVELVINTER
av Erik Granström
Majura är, kort sagt, ett riktigt skithål. Det är kallt och jävligt och stinker av svavel — och som om inte det räckte gästas ön snart av en lynnig drake och en skeppslast förbannade svärd, som inte direkt gör saken bättre.
Eftersom svavelhandeln är ekonomiskt lukrativ faller det på överste Praanz da Kaelve att resa dit och undersöka saken närmare. Med på resan följer en brokig skara människor med sina egna motiv för att bege sig till den karga ön i norr. Möt vindhäxan som jagas av ett snedsteg ur sitt förflutna, flickan som råkat komma över en magisk dolk och mannen som är ute efter att lura gudarna. Hotet och löftet från den femte konfluxen ställer allting på sin spets…
När jag vill jämföra Svavelvinter med något kommer jag genast att tänka på Tolkien och hans ringtrilogi. Innehållet i berättelserna liknar visserligen inte varandra det minsta, men de är av samma episka kvalitet, samma form av nästan överambitiösa hantverk.
Nu kan ju det bero på att det finns otroligt mycket bakgrundshistoria att dra från i Svavelvinter. Boken delar namn med en omtyckt rollspelsmodul till Drakar och Demoner och utspelar sig också i den världen, med all lore som hör till. Granström utnyttjar tack och lov det hela på bästa sätt och presenterar mängder av små guldkorn i form av intressanta karaktärer, platser och händelser. Flera gånger kände jag mig tvingad att ta en paus från läsandet för att kunna berätta om en häftig detalj för närmaste person.
I början störde jag mig på bokens arkaiska språk och tyckte att det kändes tillgjort, men ju längre jag läste, desto mer föll det mig i smaken. På samma sätt kände jag inför berättarstilen. ”Show, don’t tell” brukar vara en tumregel för författare, men här pågår en himla massa telling och väldigt lite showing. Alla karaktärer är lika vältaliga och dialogerna nästan monologa i sin iver att förklara hur världen fungerar, och det gör att man hela tiden känner en viss distans till allt som händer. Men på något sätt får Granström också det att fungera och efter en kort invänjningsperiod känns det helt rätt.
Seriös vuxenfantasy är inte något vi är bortskämda med i det här landet. Man är helt enkelt inte van vid att läsa gedigna, väl genomarbetade verk på svenska. Men i Granström har vi, som jag ser det, äntligen fått någon som vågar utmana läsaren på riktigt. Kanske är han, i detta nu, på väg att ge oss det där episka verket vi längtar efter så att det värker i fantasyfolksjälen.
Bild från nya utgåvan av rollspelet Svavelvinter
Svavelvinter
Del 1 av tänkta 4 i Krönikan om den femte konfluxen
Utgiven av Coltso 2011
Betyg: 4/5
Så här börjar boken: Enstaka kolflagor singlade fortfarande som svarta löv ned över stengolven.
7 kommentarer
Comments feed for this article
4 september, 2012 den 20:34
Linda
Åhå! Något för mig kanske?
5 september, 2012 den 22:12
Nike Bengtzelius
Som mamma-på-min-användare säger – om du har gott om tid. Jag klarade kanske ett kapitel varannan vecka eller så i början (men trappade upp takten betydligt sista 3/4 av boken).
5 september, 2012 den 12:13
Nike
Förhörde mig jag med–svaret var: ”om du har gott om tid” //Anneli
5 september, 2012 den 12:15
Nike
hJÄLP , JAG ÄR INLOGGAD PÅ nIKES BOKBLOGG. //Anneli
7 september, 2012 den 20:32
Stefan
Bra recension. Jag har läst boken, och recenserat den, och är också nöjd med den. Har du gett dig på Slaktare små än? Det har inte jag, men den ligger här på bordet under provtrycket av min egen Fred så gyllene, som snart kommer ut till försäljning på Adlibris och Bokus o.s.v.
Men just nu läser jag Udda verklighet, så Granströms alster får vänta …
8 september, 2012 den 03:32
Nike Bengtzelius
Det händer onekligen mycket kul i Fantastiksverige just nu ^_^ Och kul att du bidrar till det! Visst är det skönt att få hem provtrycket och faktiskt hålla i boken? (Inte för att jag skrivit några böcker, men väl översatt ett gäng.)
Slaktare små står i bokhyllan och väntar på liite mer höstrusk. Efter bokmässan, kanske… Men med tanke på när del tre beräknas komma ut har vi väl knappast bråttom!
9 september, 2012 den 17:46
Stefan
Känns fantastiskt trevligt att hålla i den fysiska boken, resultatet av flera års skrivarbete.
Och du har rätt, vi behöver inte ha bråttom när det gäller del tre av Granströms konfluxkrönika. Bladverk är visst arbetsnamnet på den, om jag inte är helt ute och cyklar.