AMATKA
av Karin Tidbeck
Men herregud, varför var det ingen som SA till mig att den här boken är ett rent och skärt jävla mästerverk? Lite så känner jag.
Amatka har ett på många sätt typiskt dystopiupplägg. Staten är hård och kontrollfreaking, och huvudpersonen får vi lära känna via hennes arbete. Det är omöjligt att inte koppla ihop boken med närbesläktade föregångare som Kallocain och 1984, för de har många likheter, men givetvis är det olikheterna, det unika, som gör Amatka till så underbar läsning.
En av skillnaderna går att ana sig till redan på omslaget, för vad ser vi där? Jo, kvinnor och män. Kvinnor OCH män, hörde ni det!?!?!? Och de utför samma arbete. Ja, de kanske till och med har något gemensamt — vem vet!
Ovanstående är alltså något jag tycker mig sakna inom dystopigenren, och speciellt när det gäller den här typen av lite gråare vardagsdystopi, där man inte bara kan slänga in en brud med samurajsvärd och hoppas att det löser allt. Amatka är lite mer medveten än så, skulle man kunna konstatera.
Det finns framförallt två grejer jag tycker extra bra om i boken:
- Problematiserandet kring sexualitet, barnafödande etc. När till och med Boye väljer att ge sin huvudroll till en vit heteroman kan man lätt känna sig lite ledsen. Vilken tur då att Karin nr 2, Tidbeck, finns. Hon får det att verka så självklart att dystopi inte nödvändigtvis måste vara synonymt med heteronorm och strikt monogami.
- Spänningen. Allvarligt talat, när läste du senast en vardagsdystopi som var spännande? Som Amatka utvecklar sig blir den snart inte bara spännande, utan rent av obehaglig på ett… obestämbart sätt.
(3. Och märkandet, märkandet, märkandet — jag är fånigt förtjust i märkandet.)
Jag tänker inte påstå att jag förstod boken helt och hållet, för ärligt talat känner jag mig fortfarande lite som ett frågetecken över vad som egentligen hände. Allt jag vet är att jag gladde mig något enormt över att få läsa den, och att jag redan är lite sugen på omläsning och omtolkning.
Obs: Kul recension av boken för den som redan läst.
Amatka
Utgiven av Mix förlag 2012
Betyg: 5/5
Så börjar boken: Brilars Vanja Essre Två, informationsassistent för Hygienspecialisterna i Essre, steg ensam på autotåget till Amatka.
Bokmalande 
5 kommentarer
Comments feed for this article
10 januari, 2014 den 08:09
poplitt
Å jag håller med dig! Läst klart den i helgen och kände också ”varför har ingen sagt”. Vi verkar vara flera som inte helt förstod vad som hände, men det är underbart :)
10 januari, 2014 den 08:13
Nike Bengtzelius
Åh, jag måste köpa boken så jag kan läsa den när jag vill ^_^ (bibliotekslån)
Ska bli spännande att se vad hon skriver härnäst :)
10 januari, 2014 den 09:44
Linda
Jahaja – intressant. Jag tror SZ skrivit om den – kanske värt att prova?
10 januari, 2014 den 09:50
Nike Bengtzelius
Ja, tror det var Jonny själv som skrev, och älskade den? Prova på!
11 januari, 2014 den 10:33
Smutstiteln
Just det där obestämbara är verkligen bland det bästa med Amatka. Håller med att slutet inte var helt glasklart men även det är charmen med boken. Att den lever kvar långt efter att man läst ut den och som du säger, uppmuntrar till en omläsning.